BK Tinnis

Rubriken sammanfattar mitt sätt att tänka många gånger. Tyvärr kanske jag ska tillägga.

Men jag tror inte att jag är ensam om det. För är det inte det som gör att derby-segrar känns extra sköna? Det är självklart roligt att göra en kanonmatch och glädjas över vår laginsats. Men visst gläds man även över att motståndarna förlorar?

Inför Gotlandsresan var jag lite ledsen för att Lina inte skulle med. Lina är nämligen Yatzy-fantast och ser alltid till att det finns en mängd tärningar med i packningen. Jag uttryckte min oro inför Johan som la det på minnet. På färjan dit kom han viftandes med ett splitternytt Yatzy-spel och Emma Neuman började genast coacha mig. Jag har nämligen inte växt upp med Yatzy och spelar det alltså bara med Lina en gång per år. Däremellan glömmer jag bort hur det går till. Emma berättade alla sina taktiska tips och under resten av helgen studerade jag alla mina motspelares sätt att resonera. Så på färjan hem var det så dags. Sista omgången och det var upp till bevis. Extra viktigt att det skulle gå bra eftersom Johan var med i samma omgång och den var omtalad som den ”riktiga, avgörande”. Så det var inte så viktigt att vinna över alla spelarna, bara över Johan. Så för att knyta ihop detta: Att jag skrapade ihop flest poäng av alla spelade inte så stor roll. Men att Johan kom sist, det värmde hett och längre. För skadeglädjen är den enda sanna glädjen.