Jag önskar att jag satte mig ner och skrev efter Smedby-matchen. Trots att vi fick en del att fundera på efter den matchen var vi ändå glada för tre friska poäng. Smedby är ett bra lag som troligtvis kommer att sluta högt upp i serien.

Nu minns jag mest matchen i fredags mot Mjölby som inte var någon höjdare. Det enda glädjande är att det inte var så många som såg eländet och kan påminna oss om den. Det gör det enklare att lyckas med det enda rätta: glömma och gå vidare. Det kommer ändå inte ge speciellt mycket att älta och analysera. Det är bara att gå ut och visa att vi kan bättre i de kommande matcherna.

Själv har jag lyckats med konststycket att sträcka mig i båda baksida-lår. Inget jag är speciellt stolt över. Jag passar nog bäst som ledare.

I sådana här lägen är det lätt att leta syndabockar och att skylla på andra. Sluta med det direkt.
Jag var besviken i ungefär tolv timmar. Sedan blev jag påmind om vad glad jag är som tillhör BK Tinnis gäng. Uppmuntrande SMS efter förlusten. En vink från Madde på långt håll på stan. Ett glatt möte med Jill i affären. Som del av en (för året anmärkningsvärt) stor grupp som Tinnis är man aldrig ensam och aldrig ledsen speciellt länge.

Redan på onsdag ska vi (läs: de som inte har sträckt sig på två ställen) ta revansch när Kimstad kommer på besök. Håll tummarna för att det är säsongspremiär på Karlberg!


Första tävlingsmatchen för säsongen ägde rum i lördags på ett ganska blåsigt Lambohovsfält. Största delen av första halvlek var spelet förlagt till Östrias planhalva, men vi hade svårt att sätta bollarna bredvid målvakten. Till slut lyckades dock Mia spela bollen vid sidan av målisen och trots lösaste skottet för dagen så stod det 0-1 till Tinnis.

I andra halvlek fortsatte spelövertaget men målen dröjde ändock. Tinnis-spelarna slappnade av lite för mycket och började slarva. Vi i publiken blev lite nervösa, det är så lätt att en enmålsledning försvinner blixtsnabbt. Dock släppte det i mitten av andra och Mia, Maria G och Jill såg till att matchen var i hamn. Efter att jag och Johanna hade styrt kosan mot Tornby ska visst Nyqvist ha gjort ett riktigt snyggt mål som fastställde slutresultatet 0-5 (Hanna, du får gärna visa hur du gjorde imorgon!). Extra beröm till Lina, Lisa och Hanna N som därmed får chansen imorgon i A-lagets match mot Smedby B.

Tyvärr blev det förlust för C-laget mot Norrköping, 1-3. Dock mot ett lag som har imponerat under försäsongen, så dagens match gav mersmak inför fortsättningen. Roligt att Tinnis har ett gäng 95or som kommer att växa in i seniorverksamheten den här säsongen!

 

Rubriken sammanfattar mitt sätt att tänka många gånger. Tyvärr kanske jag ska tillägga.

Men jag tror inte att jag är ensam om det. För är det inte det som gör att derby-segrar känns extra sköna? Det är självklart roligt att göra en kanonmatch och glädjas över vår laginsats. Men visst gläds man även över att motståndarna förlorar?

 

Inför Gotlandsresan var jag lite ledsen för att Lina inte skulle med. Lina är nämligen Yatzy-fantast och ser alltid till att det finns en mängd tärningar med i packningen. Jag uttryckte min oro inför Johan som la det på minnet. På färjan dit kom han viftandes med ett splitternytt Yatzy-spel och Emma Neuman började genast coacha mig. Jag har nämligen inte växt upp med Yatzy och spelar det alltså bara med Lina en gång per år. Däremellan glömmer jag bort hur det går till. Emma berättade alla sina taktiska tips och under resten av helgen studerade jag alla mina motspelares sätt att resonera. Så på färjan hem var det så dags. Sista omgången och det var upp till bevis. Extra viktigt att det skulle gå bra eftersom Johan var med i samma omgång och den var omtalad som den ”riktiga, avgörande”. Så det var inte så viktigt att vinna över alla spelarna, bara över Johan. Så för att knyta ihop detta: Att jag skrapade ihop flest poäng av alla spelade inte så stor roll. Men att Johan kom sist, det värmde hett och längre. För skadeglädjen är den enda sanna glädjen.