Jag önskar att jag satte mig ner och skrev efter Smedby-matchen. Trots att vi fick en del att fundera på efter den matchen var vi ändå glada för tre friska poäng. Smedby är ett bra lag som troligtvis kommer att sluta högt upp i serien.
Nu minns jag mest matchen i fredags mot Mjölby som inte var någon höjdare. Det enda glädjande är att det inte var så många som såg eländet och kan påminna oss om den. Det gör det enklare att lyckas med det enda rätta: glömma och gå vidare. Det kommer ändå inte ge speciellt mycket att älta och analysera. Det är bara att gå ut och visa att vi kan bättre i de kommande matcherna.
Själv har jag lyckats med konststycket att sträcka mig i båda baksida-lår. Inget jag är speciellt stolt över. Jag passar nog bäst som ledare.
I sådana här lägen är det lätt att leta syndabockar och att skylla på andra. Sluta med det direkt.
Jag var besviken i ungefär tolv timmar. Sedan blev jag påmind om vad glad jag är som tillhör BK Tinnis gäng. Uppmuntrande SMS efter förlusten. En vink från Madde på långt håll på stan. Ett glatt möte med Jill i affären. Som del av en (för året anmärkningsvärt) stor grupp som Tinnis är man aldrig ensam och aldrig ledsen speciellt länge.
Redan på onsdag ska vi (läs: de som inte har sträckt sig på två ställen) ta revansch när Kimstad kommer på besök. Håll tummarna för att det är säsongspremiär på Karlberg!
